Kategori: Journalistik

Publicerat

Karin Sörbring – Ett journalistporträtt av Madeleine Norell i två delar. Del 1.

Som journalistikstuderande lät Expressen mig ta journalisten Karin Sörbrings tid i anspråk. Intervjun var ett examensarbete som tog plats i tidningens egna lokaler den 3 april 2018.

Det här är min hyllning till dig Karin. Du gav mig det allra bästa tänkbara avslut på mina studier. I närmare 2 1/2 timmar fick jag ta del av ditt liv. Djupt imponerad fick jag möta människan bakom journalisten, vars skicklighet att berätta om andra människor och deras liv får tid och rum att stanna upp.  Mycket har hänt i ditt liv sedan intervjun ägde rum, men det blir för någon annan att berätta. Ett stort tack till Expressen och till Karin Ulfhielm som förmedlade kontakten.

Det här är mitt personporträtt av Karin Sörbring – personporträttens okrönta drottning. 

 

Karin Sörbring, Expressen
Karin Sörbring – journalist på Expressen och personporträttens okrönta drottning. Foto: Olle Sporrong.

Hon kommer emot mig med raska steg. De ljusa lockarna studsar lätt mot hennes axlar och det varma leendet, jag mött på de många bilder som passerat förbi under min research, slår emot mig. Utan att ha full insikt om det, kommer jag efter intervjun att vara lycklig över den gedigna research jag gjort. Det ska visa sig att jag är på väg att intervjua en av Sveriges journalister – känd för just sin gedigna research. Hon heter Karin Sörbring, journalist på Expressen sedan 1998 och personporträttens okrönta drottning.

Karin för mig genom säkerhetsdörrarna. Vem som helst kommer inte in på Expressen. Säkerheten är stor. Karin berättar att ett allt tuffare samhällsklimat för journalister kräver det. Uppe på redaktionen möts vi av historiska löpsedlar längs med väggarna. Karin guidar mig skickligt runt mellan de olika redaktionerna. Hon är mån om att jag ska få insikt om och uppleva vad det innebär att arbeta som journalist på en stor kvällstidning. Och intrycken är många. Jag insuper dem alla, utan undantag. På nyhetsredaktionen pulserar aktiviteterna. Borta vid kulturskribenterna är det betydligt lugnare. Digitala skärmar sitter strategiskt placerade vid varje redaktion. Statistik och nyheter uppdateras hela tiden. Karin för mig till ett litet mötesrum. Rummets storlek skapar närhet. Hennes förmåga att skapa förtrolighet gör att jag måste påminna mig om vem som ska intervjua vem.

Fortsätt läsa ”Karin Sörbring – Ett journalistporträtt av Madeleine Norell i två delar. Del 1.”
Publicerat

Drottninggatan – en dag svår att glömma

Drottninggatan april 2017

Drottninggatan fredagen den 7 april 2017. Nedräkning till påsk och påsklov. En fredag då människor glada och fyllda av skratt skulle vimla på stan. Det blev en fredag av rädsla, sorg och ilska – som kom att bytas mot kärlek. Budskapet var tydligt – vi finns där för varandra och ingen får ta vår demokrati ifrån oss.

Hjärnan har den fantastiska funktionen att komma ihåg det positiva och låta det svåra blekna bort. Men det finns minnen som sätter sig djupt – som det skarpa ljudet av ett okänt men samtidigt onaturligt skrammel. Ett onaturligt skrammel som ska visa sig vara en stulen lastbil som i hög fart skövlar allt i sin väg och som nu far förbi de stora rutorna jag tittar ut genom. Den får gågatans stora blomkruka att fara högt genom luften. En stulen lastbil som skulle förändra livet för många den här dagen.

Chocktillstånd och behovet av skydd

Tydligt i minnet från den här dagen lever lyssnandet efter skrik kvar. Skrik som skulle larma om fara och graden av allvar i det som händer utanför fönstren. Men tystnaden var total. Skriken kom först långt senare. Kanske borde tystnaden varit det första varningstecknet på att något inte stod rätt till? Tolkningen blev den motsatta. Inga skrik, ingen fara… 

Fortsätt läsa ”Drottninggatan – en dag svår att glömma”

Publicerat

Letar du fotograf? Jag fann så mycket mer… Del2.

Det är fascinerande när man träffar någon och man genomsyras av känslan av att redan före mötet bära med sig en lång vänskap. Vi är väldigt olika, FotografTherése och jag, men livets resa har gett oss många gemensamma nämnare. Hon förstod också direkt mina tankar med de bilder jag ville ta. Vad jag vill kommunicera genom dem.

En pasodoble och en golfspelare

Skratten i fotostudion kom att klinga tätt. Det var något riktigt lustfyllt att ställa sig framför kameran och ge sig hän åt att skapa bilderna som funnits i mina visioner om bildmotiv. En har varit att låta kjolen dansa runt fötterna i en amatörs försök till pasodoble, Spaniens kraftfulla och passionerade nationaldans. En dans full av temperament, liv och energi. Och nej, jag har inte sett för mycket på ”Let’s dance”. Jag har sedan barnsben känt en stark samhörighet med både flamenco och pasodoble, med sina flamencoliknande egenskaper. En dans där mannen och kvinnan utmanar varandra – likt en pågående tjurfäktning. Här underordnar sig inte kvinnan. Här möts och utmanar mannen och kvinnan varandra på lika villkor. Min personliga tolkning. All annan tjurfäktning tar jag helt avstånd i från.

  • Madeleine Norell
    Drömmen om
  • Madeleine Norell
    en pasdoble
  • Madeleine Norell
    med styrka och passion

Fortsätt läsa ”Letar du fotograf? Jag fann så mycket mer… Del2.”

Publicerat

Letar du fotograf? Jag fann så mycket mer… Del1.

Bryggartäppan och mötet med FotografTherése

Madeleine Norell 2007
Undertecknad år 2007

Regnet hänger i luften när jag letar mig fram till platsen för utomhusfotograferingen. Jag är hos FotografTherése på söder. Egentligen heter hon Therése Särnbäck. Vi håller på att ta porträttbilder till mina webbsidor, till mitt CV och till visitkort. Bilden jag hittills använt behöver bytas ut. Vi förändras med åren. Jag är inget undantag. Ingen har sagt något än. Kanske av ren artighet. Bilden togs ändå år 2007 och det är 2019 nu. Det spelar ingen roll, bilden känns i alla fall inte längre aktuell och en hemtagen spänt leende selfies är inget alternativ. Investeringen i porträtt taget av ett proffs känns helt rätt.

Therése Särnbäck, fotograf
Therése Särnbäck, fotograf

Stockholm har många duktiga fotografer. Tidigt bestämde jag mig för att jag ville ha en kvinnlig fotograf. Två av mina vänner gav mig var sin rekommendation på en mycket duktig fotograf. Förslagen jag fick var Helene Karlsson och Therése Särnbäck. De har båda gått den långa vägen genom att börja som assistenter. Valet föll på Therése Särnbäck. Inget lätt val. Helen Karlsson är en riktigt skicklig fotograf. En nytagen bild på en av vännerna avgjorde valet. Det är nog sant att en bild säger mer än tusen ord. Messade om namn och telefonnummer. Några dagar senare lyfte jag luren. Vårt första möte i fotostudion kom att kännas som om det hela tiden varit meningen att vi skulle träffas. Vi fann varandra direkt.

En bild till Fröken Sverige

Jag har alltid haft väldigt roligt de få gånger jag stått framför en proffsfotograf. Undantaget var när jag som 18-åring skulle fotografera mig för Vecko Revyns Fröken Sverige-tävling. Trots några riktigt fina bilder hoppade jag snabbt av. Min blyghet vann starkt över modet att våga. De fotografer jag efter det varit hos, har alltid lyckats ta flera väldigt bra bilder på mig. Varje gång har jag blivit lika förvånad. Visst, de är ju proffs, men jag har ändå inte kunnat låta bli att bli lika imponerad varje gång. Jag är nämligen en fena på att fångas stelt grimaserande på de flesta bilder. För mig har det alltid varit en stor utmaning att slappna av framför kameran. Den långa tiden under tonåren med en fruktansvärt ful tandställning i munnen, sitter starkt kvar i känslominnet. Det gör även åren när jag gjorde allt för att undvika att öppna munnen i onödan. Ingen skulle få se de stora gluggarna mellan framtänderna som föranledde tandställningen. Tandställning och gluggar var något jag självklart ofta blev påmind om under skolåren. Barn – små som stora – kan vara ruggigt elaka mot varandra.

Fortsätt läsa ”Letar du fotograf? Jag fann så mycket mer… Del1.”