Drottninggatan fredagen den 7 april 2017. Nedräkning till påsk och påsklov. En fredag då människor glada och fyllda av skratt skulle vimla på stan. Det blev en fredag av rädsla, sorg och ilska – som kom att bytas mot kärlek. Budskapet var tydligt – vi finns där för varandra och ingen får ta vår demokrati ifrån oss.
Hjärnan har den fantastiska funktionen att komma ihåg det positiva och låta det svåra blekna bort. Men det finns minnen som sätter sig djupt – som det skarpa ljudet av ett okänt men samtidigt onaturligt skrammel. Ett onaturligt skrammel som ska visa sig vara en stulen lastbil som i hög fart skövlar allt i sin väg och som nu far förbi de stora rutorna jag tittar ut genom. Den får gågatans stora blomkruka att fara högt genom luften. En stulen lastbil som skulle förändra livet för många den här dagen.
Chocktillstånd och behovet av skydd
Tydligt i minnet från den här dagen lever lyssnandet efter skrik kvar. Skrik som skulle larma om fara och graden av allvar i det som händer utanför fönstren. Men tystnaden var total. Skriken kom först långt senare. Kanske borde tystnaden varit det första varningstecknet på att något inte stod rätt till? Tolkningen blev den motsatta. Inga skrik, ingen fara…
Det första tecknet på att något allvarligt hade hänt var en upprörd kvinna som en kollega kom att ta hand om. Sedan kom en kvinna till. Hon var svår att få kontakt med. Osammanhängande ord och kroppskommunikation talade om att något allvarligt hade hänt. Vad, var svårtolkat. Hantering av krisscenarier började väckas i tankarna. Det fick mig att släppa kunderna framför mig och snabbt komma kvinnan till undsättning. Hon hade sökt skydd för något och försökte nu komma i kontakt med sina närmaste anhöriga, det stod klart. Graden av chocktillstånd började klarna. Fortfarande knappt kontaktbar strömmar tårarna nerför hennes kinder. Tankar far genom huvudet, i sökandet efter att förstå vad hon försökte förmedla om vad som hänt utanför. Det är så viktigt att hantera situationen på bästa möjliga sätt. Jag dröjer mig kvar för att skapa något slags lugn och trygghet, i ett försöka att få chocktillståndet att släppa greppet om henne. Jag vill samtidigt försäkra mig om att hon fått tag i dem hon så starkt var i behov av att nå. Undrade länge om jag kunde ha gjort något annorlunda, men det är svårt att hantera en situation innan du har den helt klar för dig. Mitt i allt var jag samtidigt tvungen att instruera kollegor att ta över de kunder jag för stunden hade haft. Ingen av oss hade ännu fått insikt om det fruktansvärda som hänt utanför. Allra minst kunderna, som ivrigt väntade på att få betala.
Situationens allvar
Inom kort kom order om att utrymma lokalerna. Det rådde inte längre någon tvekan om att något allvarligt hade hänt. Vad, var fortfarande okänt, men nu gick det fort. Kvinnan jag nyss försökt lugna och förmedla trygghet till hade lämnat butiken. Samtidigt stod kunder obekymrat kvar vid kassadisken för att betala. I den här delen av affären fanns det ingenting som vittnade om vad som hänt utanför. Snabb expediering av två kunder och sedan ut. Ute på gatan till Drottninggatan möts vi av en ström av människor. Nu hörs skrik som vittnar om extrem rädsla. En äldre kvinna gråter förtvivlat. Även hon visar tecken på chocktillstånd. Hon har svårt att prata. Vi har olika modersmål. Det försvårar ytterligare. Instruktioner finns om att ta oss till bestämda uppsamlingsplatser vid krissituationer. Ett snabbt beslut om att ta skydd med kollegor i affärslokalens utrymmen under marknivå, gör att jag kan stanna ytterligare någon minut hos kvinnan. Hennes chocktillstånd börjar släppa. Hon har fått tag på sin son som nu är på väg. Nu kan hon klara sig själv, säger hon. Jag måste lämna gatan för att sätta mig i säkerhet enligt företagets säkerhetsdirektiv. Dörren faller tungt igen bakom oss. Det ska dröja innan vi släpps ut igen och då kommer Drottninggatan att ligga öde.
Timmar av väntan
Följande timmar kom att spenderas i ett utrymme flera meter under marken. En stark känsla av att vara isolerade från omvärlden infann sig snart. Fortfarande ovetandes om vad som hänt kopplas mobiltelefoner snabbt upp mot TV4:s nyhetssändning. Stundens allvar står klart för oss. Spekulationer om antalet gärningsmän, om det var ett terrordåd eller inte och om det fanns sprängmedel i bilen, tar fart. Hur mycket sprängmedel fanns det i bilen? Hur kraftig explosion kunde det bli? Var vi trygga där vi satt? Att undvika fortsatta spekulationer blev viktigt. Spekulationer förvärrar allvarligt vid krissituation. Nästa viktiga steg vara att hantera chocktillstånd, bryta rädslor och skapa trygghet och harmoni, situationen till trots. Sakta byts tårar mot lätta skratt mitt i allvaret. Hungern mättas genom två stora påskägg som tagits fram. Tiden gick. Känslan av trygghet hade sakta skapats nere i vår underjordiska bunker när en polis plötsligt dyker upp för att säkra att ingen gärningsman håller oss som gisslan.
En dag av rädsla, ilska, sorg och kärlek
Det har börjat skymma när vi släpps ut. Området är säkrat av polisen. En timme tidigare hade vi förts till gemensam uppsamlingslokal för företaget. Därifrån har vi nu fått tillstånd att äntligen få åka hem till oroligt väntande nära och kära. En surrealistisk känsla infinner sig. Ett ödelagt Stockholms city väntar oss. Avspärrat från all trafik. Drottninggatan får vi fortfarande inte närma oss. Några fåtal grupper av människor syns. Först närmre Odenplan börjar fler och fler dyka upp längs gatorna. På uteserveringar har människor samlats för att tillsammans ta sig igenom det skrämmande terrordåd mitt i Stockholm som vi just fått uppleva. En chockartad upplevelse ingen av oss hade trott att vi skulle vara med om när vi åkte till jobbet på morgonen eller tog oss in för lite fredagsshopping.
Vi står starka för kärlek och demokrati
Polisen började släppa på avspärrningarna. Kollektivtrafiken var fortfarande avstängd. Nyheterna om terrordådet på Drottninggatan har sedan länge nått hela världen. Uppmaningar i sociala medier om att hämta alla som suttit instängda och nu försökte ta sig hem fick ett fantastiskt gensvar. ”Kärlek” och ”Ingen tar vår demokrati ifrån oss” var budskap som förmedlades flitigt i alla medier. Är fortfarande mäkta imponerad och stolt över hur människor med stor självklarhet ställde upp för varandra. Ett stort tack till min fantastiska granne som hämtade upp mig och en kollega. Vägen hem till henne blev en lång omväg men där hemma väntade man och barn oroligt, så omvägen var självklar…
Vid pennan,
Madeleine Norell