(Intervjun med journalisten Karin Sörbring, Expressen, ägde rum den 3 april 2018. Den var ett examensarbete som journalistikstuderande på Karlstads universitet.
Personporträttens okrönta drottning – om skilsmässan, sin tro och feminism.
Hon har fått den hyllade skådespelaren och komikern, Nour El-Refai, att ställa upp på intervju. Författaren och samhällsdebattören, Katerina Janouch, rosar henne på sin blogg och kallar henne ”något så ovanligt som en old school-journalist som är mån om att sakligt beskriva och skildra”. Hon heter Karin Sörbring, journalist på Expressen och personporträttens okrönta drottning.
Karins livsfilosofi är att vara tacksam för det som blir. Hon föredrar att se glaset som halvfullt, eller mer än det, och inte halvtomt. Familjen och närmaste vänkretsen spelar en betydande roll. Det gör även hennes arbetes som journalist. Karin brinner för sitt jobb. Parallellt med mängden intervjuer hon gjort, har bekantskapskretsen vuxit. Karin Sörbring är känd för att hålla kontakten med dem hon intervjuat. Men hon har inte fått någonting gratis. Dit hon kommit i dag har hon jobbat hårt för, samtidigt finns det någonting viktigare än allt annat i hennes liv – att vara en närvarande förälder. Det gjorde att år 2008 kom att bli ett extra tufft år för Karin. Året då hon skilde sig från barnens far.
Skilsmässan blev en tuff livsförändring
Hur hanterar man en skilsmässa med två små barn?
– För mig blev journalistjobbet en ventil. Någonting som var beständigt, när allt annat förändrades. För mig var det väldigt viktigt att vara en närvarande förälder och att försöka hålla ihop familjen. Skilsmässan har påverkat mig jättemycket. Den har påverkat mina yrkesmöjligheter också, berättar Karin.
Det har blivit svårare med arbetstiderna sedan hon blev ensamstående. Sex arbetsdagar i rad går hon hem tidigt för att hämta sina barn. Det kräver både sin planering och förståelse från chefer. Expressen, som arbetsgivare, har varit tillmötesgående. De veckor Karin inte har barnen, har hon löst genom att arbeta på sin fritid, för att ge sin arbetsgivare någonting tillbaka och vara flexibel när hon inte har barnen. Skilsmässan har också tillför viktiga erfarenheter. Hon kan i dag ställa andra typer av frågor. Väldigt många av de människor hon intervjuar har genomgått en separation eller har tankar kring föräldraskap.
– Jag behöver inte säga vad jag varit med om, men sättet jag ställer frågorna på ger kanske andra svar, än om jag hade varit 21 år när jag gjorde intervjun, säger Karin.
Hur har skilsmässan och det förändrade livsförhållandet påverkat dig som människa?
– Man ödmjukas ju enormt, när det viktigaste i ens liv inte fungerar. Det påverkade mig som feminist också, när jag har gjort lumpen och delat lika på föräldraledigheten, men sedan inte lyckas med det privata jämställdhetsprojektet. Karin fortsätter:
– Det påverkade min syn och min tilltro till samhället också, när jag hamnade i situationer jag inte trodde att jag skulle vara i och där det inte räckte att jag är svenskspråkig, pluggat Statsvetenskap och vet hur samhället fungerar, har familj som jobbar som socionomer, men möter samhällsinstitutioner på ett sätt som gör att man ödmjukas rejält. Det gör också att jag i mitt privata liv kan ställa relevanta frågor. Hon tillägger:
– Jag har ganska lätt att bli vän med nya människor, för jag kan väldigt snabbt komma bort från att prata väder och vind, om jag vill. Jag kan snabbt komma till kärnpunkterna.
Du träffade pojkvännen David Qickström år 2010. Hur var det att som ensamstående småbarnsmamma träffa en ny man?
– David betyder jättemycket för mig, men vi bor inte ihop. Det beror på hur min barn- och arbetssituation ser ut. Jag får ju inte in förhållandet i mitt liv. Barnen har sina behov och jag har ett väldigt krävande arbete. För mig är det en bonus att jag kan ha en relation i mitt liv som det ser ut i dag. Vi får ta den tid vi får. Ibland ses vi en gång varannan vecka.
– Väldigt mycket i mitt liv är en kamp och man kan längta efter att det inte är det. Att det skulle finnas mer utrymme för rekreation, vila eller att bara vara, och för att ha en relation.
(Reds. anm. Karin och David Qickströms, har när intervjun publiceras gått skilda vägar.)
– Jag vill alltid vara med människor som är mycket bättre än jag.
En viktig drivkraft för Karin är nyfikenheten att lära mer. Den och hennes målmedvetenheten har skapa många betydelsefulla kontakter i hennes liv. Staffan Torsell, tidigare chefredaktör på Expressen, i dag en nära vän, har varit en viktig stöttepelare och mentor för Karin. Karin har haft många mentorer. I de hierarkiska arbetsmiljöer hon arbetat i som journalist, har det varit viktigt att omge sig med människor som trott på henne. Människor som funnits där och kunnat introducera henne i journalistikens olika arbetsmoment. Redan som 21-åring tilläts Karin bevaka valet hon själv för första gången skulle rösta i. Ögonen glittrar till igen. Glädjen och stoltheten går inte att ta miste på när hon halvt om halvt utropar:
– Det var jättestort!
Från att tidigare ha varit bland de yngsta på redaktionen, tillhör Karin i dag det seniora gardet. Engagemanget och kompetensen är hög. Alla är motiverade sina uppgifter.
– Vi var många som var intresserade i skolan, men man stack ut så mycket om man hade 5.0 i betyg eller var elevrådsordförande. Här sticker man inte ut av att vara intresserad av det man gör, för alla är det. Man kan lära sig saker av alla. Jag vill alltid vara med människor som är mycket bättre än jag. Det är så lyxigt att lära sig. Även de som är yngre kan ju en massa saker.
Rösten är full av engagemang. Karin låter som hon trivs som fisken i vattnet. Arbetet som journalist på Expressen, är en ständig källa till kunskaper för någon som är nyfiken och har en stark drivkraft att lära sig mer.
Träningens effekt blir styrka i tillvaron
På fritiden har Karin alltid tränat. Hon har spelat både fotboll, sprungit Stockholm Marathon och genomfört Triathlon. Stockholm Marathon har hon sprungit två gånger. Första gången var år 2011, då liverapporterade hon samtidigt. Som den fighter hon är, satsade hon allt. Trots att hon kräktes när hon kom i mål, sprang hon året efter igen. Träningen är viktig. Gym finns på bottenvåningen av redaktionen. Har tränar Karin varje dag, ofta tillsammans med sin nära vän Anna Dahlberg, politisk redaktör och chef för ledarredaktionen på Expressen, som hon också lärt känna här. Tidsbristen gör att det blir korta men väldigt intensiva pass, har Anna berättat för mig. Karin cyklar också till och från jobbet varje dag. Bilen används bara när det ska stoppas in barn för tur till familj och vänner. Bra fysik behövs för att klara av de långa arbetsdagarna och barn fulla av viljor och energi.
– Mitt liv är väldigt mycket kamp. Att veta att jag klarar av att springa maraton, gör att jag mentalt känner att jag kan göra annat också, förklarar Karin.
Konfirmationen – en viktig plattform
En av dina bästa vänner, Linda Alexandersson, är pastor i Equmeniakyrkan i Arvika. Din före detta (reds. anm.) pojkvän Dick Qviström, har arbetat som journalist på Kyrkans Tidning. Vad har kyrkan för plats i ditt liv?
– Jag har alltid haft ett intresse för trosfrågor. Jag har närmare 2000 Facebookvänner. 10 – 15 av dem är präster. Jag konfirmerades när jag gick i åttan på Stiftesgården i Rättvik, i Svenska Kyrkan. Det var jättelyxigt. Dels var det en annan plattform, där man inte var pluggisen, utan fick vara sig själv. Jag möttes utan fördomar eller förkunskaper om vem jag var, berättar Karin.
Hon attraherades av engagemanget som fanns bland konfirmanderna och konfirmationsledarna. Här fick Karin möta Desmond Tutu. Ämnen som Sydafrika och apartheid diskuterades. Hon var även engagerad i Amnesty International, som hon där höll föredrag om. På Stiftesgården möttes olika världar. Flera av Kronprinsessan Victorias vänner konfirmerades tillsammans med Karin. Hon fortsätter:
– Tiden på Stiftesgården påverkade mig väldigt mycket, för de tog oss på allvar. Jag började läsa prästen Lars Kolmarks böcker. Om honom skrev jag en litteraturvetenskaplig uppsats, där jag jämförde hans barn- och ungdomslitteratur.
Journalister – religiösa analfabeter
Karin har tilldelats Jerusalemstipendium. Stipendiet möjliggjorde att på plats få se och prata med människor på bägge sidor av Israel- och Palestinakonflikten. Att se lite av komplexiteten, gjorde henne ödmjuk. Hon vill gärna åka tillbaka för att sätta sig djupare in i situationen och förstå ännu mer. Resan gav också kunskaper om Svenska kyrkans internationella arbete. Kunskaper värdefulla att ha inför intervjuer med ärkebiskopen och andra företrädare av Svenska kyrkan.
– Mitt intresse för kyrkan har jag haft mycket nytta av. Jag tycker att många journalister är väldigt pålästa i många avseenden, men de tycker att det är okej att inte kunna någonting om religion och uttrycker sig ganska nedlåtande om religion. Man skulle då kunna tänka att man då är okritisk, vilket jag inte tycker att man behöver vara. Att vara intellektuell och troende, behöver inte vara en motsättning. Det är väldigt ovanligt att journalister är troende och säger att de är det, men det är jag, säger Karin. Rösten är full av allvar när hon tillägger:
– Ser man internationellt sett, är det mer konstigt att inte tro än att tro.
Karin tydliggör att det är i Svenska Kyrkan hon har sin tillhörighet, inte i någon sekt.
Jag frågar barndomskamraten och bästa vännen, pastorn Linda Alexandersson, om hon tror att Karins tro kommit till nytta i hennes arbete som journalist.
– Jag ser ibland att det påverkar Karins vinklingar och frågor i intervjuer, att hon i sina intervjuer ofta för in existentiella frågor eller frågor om tro, vilket ger ett djup åt intervjuerna. Sen tänker jag att kunskap om tro och religion är en bristvara i vårt samhälle idag. Många, även journalister, är religiösa analfabeter och därför blir man som kristen ofta beklämd, när man ser alla brister i faktakunskap om till exempel kristen tro, som blottar sig i artiklar, svara Linda.
Att tro är att tvivla
Karin besöker kyrkan ett par gånger om året. Tiden räcker inte till för fler besök. Hennes inre styrka lyser tydligt igenom när hon berättar om sin tro. I Sverige har vi under årtionden skapat en bild av kristendomen som något extremt otrendigt, näst intill fult. Ordet religiös har länge känts som om det legat på gränsen till skällsord. De många terrordåd som ägt rum runt om i världen, även här hemma i Sverige, med terrordådet på Drottninggatan färskt i minnet, vill jag ändå se att religion och tro också är något vackert och viktigt i många människors liv. Något att hålla tryggt i när allt annat rämnar. Det är också viktigt att låta människor ta del av andras människors liv och deras perspektiv, att minska okunskap som skapar fördomar. Nästa fråga känns därför angelägen att ställa Karin.
Vad tillför kyrkan och tron dig?
– Jag är ju nyfiken på de stora livsfrågorna, men ägnar alldeles för lite tid åt dem. Jag lyssnar alltid på det Teologiska rummet på P1 och jag läser min kompis Linda Alexanderssons böcker om evangelierna bland annat.
Tron i sig, men inte minst vikten ”att behandla andra som man själv vill bli behandlad”, har en stark dragningskraft på Karin. Hon arbetar efter den i sitt jobb som journalist. Den följer också arbetsgivaren Expressens värdekompass. För Karin är det både stimulerande och utvecklande att tolka bibeln och bibliska ordspråk.
– Jag försöker att behandla andra, som jag själv vill bli behandlad, och det tycker jag inte man kan ha för mycket av i världen. Jag tycker att det är intellektuellt stimulerande att brottas med, som min kompis Linda, som tolkar olika översättningar, vad det kan ha betytt egentligen och vilken kontext skedde dom här sakerna som bibeln beskriver. Att förstå samhället. Det är ju historia, säger Karin. Hennes röst spritter till och höjs entusiastiskt när jag frågar:
Har du någon gång ifrågasatt något som står i Bibeln?
– Oh ja, jättemycket, utropar Karin och forsätter:
– Det är det som är så häftigt, som när Lena Andersson hade sitt sommarprat och hon ifrågasatte allt som hade med Jesus att göra. Då ringde jag upp min kompis Linda.
När jag frågar barndomsvännen Linda, utöver att de delar en lång vänskap, på vilket sätt de delar den kristna tron, berätta hon:
– Tron finns med på det sättet att vi ibland samtalar om teologiska frågor. Vi samtalar också om hur den kristna tron påverkar våra livsval, vår etik och vår barnuppfostran. Jag är författare och skriver kristen litteratur och Karin läser alltid mina böcker.
Karin berättar också vilket viktigt bollplank Linda är för henne. Hon fortsätter:
– Att tro är ju att tvivla och det säger ärkebiskopen också. Det är ju inte att jag tror ordagrant på det som står i Bibeln, utan jag tror att det är en berättelse för någonting som handlar om att det finns en god kraft i världen, eller en god ambition. Hur det sedan ser ut, är ju väldigt svårt att säga och jag känner att jag har alldeles för lite tid att tänka på det. Det är verkligen mitt förhållningssätt som journalist, att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. En viktig värdegrund, som ligger väl i linje med Expressens egen värdekompass, om att bland annat vara empatisk och trovärdig, avslutar hon.
Skratten under intervjun är många. Karin är mångfacetterad med ett spännande djup.
Ett verktyg för jämställdheten
Du ser dig själv som feminist. Vad är feminist för dig?
– Det är lika rättigheter och lika möjligheter, tänker jag. Rättigheter och skyldigheter, som att göra lumpen och dela lika på föräldraledigheten, i praktisk handling. Men också att ställa frågan till Anders Borg – hur han löser livspusslet – och inte bara ställa frågan till Magdalena Andersson, när båda var finansministerkandidater. Det gör det lättare att ställa sådana frågor till kvinnor, om du även ställer dem till män. Att ställa frågor om ekonomi och företagande till kvinnor, och inte bara till män, är viktigt. Att inte bara framställa kvinnor som mammor eller relationsidkare.
Nära vännen och Expressenkollegan, Anna Dahlberg, känner inte till Karins ideologiska feminism, men berättar:
– Karin läser och ser det mesta som kvinnor i hennes närhet gör och ger generös feedback. Hon lyfter gärna upp andra kvinnor.
Inför kontakten med barndomsvännen Linda Alexandersson, pastor i Equmeniakyrkan och författare av kristen litteratur, växer intresset för att få höra en representant för kyrkan i frågan om feminism står mot den kristna tron. En tro som hon dela med Karin och som lätt kan tolkas stå i motpol till feminism.
– Hur ser du på kombinationen feminist och tro? På vilket sätt går de ihop?
-Med kristen tro går den väl ihop. Jesus är revolutionerande i sin samtid på många sätt, när det gäller hur han bemöter och bemyndigar kvinnor. Paulus skriver att nu är ingen längre man eller kvinna, utan att vi alla är ett i Kristus. Den kristna kyrkan har från start haft kvinnliga ledare. Sen finns det andra texter som vi kan uppleva som ojämlika, men då måste vi också vara medvetna om att Nya testamentet är skriven i en helt annan tid och att det som var revolutionerande då, kanske inte alltid upplevs så idag. Sedan har kyrkans historia inte alltid sett ut sådan, särskilt inte i perioder då kyrkan allierat sig med statsmakten, men det finns också gått om exempel då kyrkan gått före. I Sverige hade till exempel frikyrkorna kvinnlig rösträtt i sina församlingar långt innan Sverige som nation hade det.
Lindas svar gör det lätt att förstå varför hon är ett spännande och viktigt bollplank för Karin, som bland annat skrivit en artikel om svenska muslimers syn på samhälle, religion och värderingar. Feministen i Karin har påverkat artikelns utförande på olika sätt.
Du skrev en artikel om tre svenska muslimers syn på ”samhälle, religion och värderingar”. Det var tre kvinnor, Nalin Pekgul, Gehad El Saijed och Lena Eriksson, men i stället för att skriva tre kvinnor, skrev du ”tre svenskar”. Var det feministen i dig som gjorde det?
– Ja, det var feministiskt av mig att välja dem. Jag är så trött på att när man skriver om muslimer, så åker man till Stockholms moské och tar Imamen, så ska han berätta hur det är. I det här reportaget var experterna sex kvinnor som jag intervjuade. Nu råkade de vara bäst på de här områdena. Vi på Expressen har en uttalad ambition om att kvinnor inte bara ska förekomma som våldtäktsoffer eller drabbade på olika sätt, utan de ska vara med i expertrollen och att man kan få andra och rent ut sagt bättre svar av dem.
Varför avstår kvinnor ifrån att bli intervjuade?
Karin berättar att Expressen har som ambition att verka för jämställdhet, både på redaktionen och i media. Men det är inte lätt. Det är svårare att få kvinnor att ställa upp på intervjuer och medverka i media än män.
Varför är det så svårt att få kvinnor att ställa upp på intervjuer?
– När jag frågar dem, så är det för att kvinnor är mer påpassade. Om en kvinnlig läkare, som svarar på något hon inte har doktorerat i, kan hon få kritik utav andra för det. Hon vill vara väldigt påläst för att behålla sin auktoritet. Hon kanske vill läsa på innan hon svarar. Hon vill läsa citaten flera gånger, medan en manlig professor lätt kan svara medan han kör bil till påskfirandet och tycker att det här kan ju han, vilket han också kan, i jämförelse med gemene man, svarar Karin och fortsätter:
– Män tar sig oftare tid och blir också mer medievana när de gör det, och behöver inte lika mycket tid att kolla texten. Tid är en bristvara inom journalistiken, även om jag är priviligierad och har mer tid. Det är lättare för en kvinna att inte vara med, än att möta kritik på sin arbetsplats, som ”Du ska då alltid framhäva dig”. Där har vi ju argument. Jag brukar säga ”Jag är så mån om att få prata med den bästa och jag vill att kvinnor ska vara med i expertrollen, och att det är en feministisk välgärning att medverka”.
Det är dags att avrunda. Vi har suttit långt över tid. Samtalsämnena, Karins öppenhet och förmåga att sakligt skildra och beskriva, har gjort intervjun både innehållsrik, spännande och med det svår att avsluta. På vägen tillbaka till hissarna står ett ställ med tidningar som mediekoncernen gett ut. Med stor värme i rösten erbjuder Karin mig att ta av vad tidningsstället har att erbjuda. Första reflex är att tacka nej. Barndomens uppfostran om vad som är fint och ofint sitter i. Karin uppmuntrar mig att ta. Hon visar åter hur mån hon är om andra. Här finns både Expressen, Dagens Industri, sport- och korsordsbilagor. Fyra svagheter jag har. Jag tackar ja. Viker ihop några tidningar och lägger ner dem i väskan. Framme vid dörren ut till hissarna vibrerar hennes telefon diskret. En mörk skugga sveper över ansiktet. Ögonen tåras. Karin samlar snabbt ihop sig. Jag påminns om att vi är på en nyhetsredaktion. Allmänheten har ännu inte nåtts av den sorgliga nyheten som Karin just fått. Nyheten om att en av våra mest folkkära artister har lämnat oss. Karin har intervjuat henne flera gånger. Även hennes döttrar. Det är Barbro ”Lill-Babs” Svensson som har somnat in. Det känns som om tiden och hela världen stannar upp för någon sekund. Känslorna far genom kroppen. Lill-Babs kunde konsten att beröra. Berörde gjorde även mötet med Karin Sörbring. Det känns plötsligt svårt att gå. Jag håller med Katerina Janouch. Karin är en tvättäkta old school-journalist!
Faktaruta Karin Sörbring:
Yrke: Reporter på Expressen sedan 1998. Tidigare arbetat som reporter på VLT, gjort värnplikten på Värnpliktsnytt och varit nattreporter på Aftonbladet, arbetat som lärarvikarie och på intagningskansli för gymnasium.
Familj: Två barn. Föräldrar och syskon.
Född: I Östersund 1977. Uppvuxen i Kolbäck, Hallstahammar.
Övrigt: Nominerad till Wendelapriset 2014. Sprungit Stockholms Marathon två gånger.
Journalist