Som journalistikstuderande lät Expressen mig ta journalisten Karin Sörbrings tid i anspråk. Intervjun var ett examensarbete som tog plats i tidningens egna lokaler den 3 april 2018.
Det här är min hyllning till dig Karin. Du gav mig det allra bästa tänkbara avslut på mina studier. I närmare 2 1/2 timmar fick jag ta del av ditt liv. Djupt imponerad fick jag möta människan bakom journalisten, vars skicklighet att berätta om andra människor och deras liv får tid och rum att stanna upp. Mycket har hänt i ditt liv sedan intervjun ägde rum, men det blir för någon annan att berätta. Ett stort tack till Expressen och till Karin Ulfhielm som förmedlade kontakten.
Det här är mitt personporträtt av Karin Sörbring – personporträttens okrönta drottning.
Hon kommer emot mig med raska steg. De ljusa lockarna studsar lätt mot hennes axlar och det varma leendet, jag mött på de många bilder som passerat förbi under min research, slår emot mig. Utan att ha full insikt om det, kommer jag efter intervjun att vara lycklig över den gedigna research jag gjort. Det ska visa sig att jag är på väg att intervjua en av Sveriges journalister – känd för just sin gedigna research. Hon heter Karin Sörbring, journalist på Expressen sedan 1998 och personporträttens okrönta drottning.
Karin för mig genom säkerhetsdörrarna. Vem som helst kommer inte in på Expressen. Säkerheten är stor. Karin berättar att ett allt tuffare samhällsklimat för journalister kräver det. Uppe på redaktionen möts vi av historiska löpsedlar längs med väggarna. Karin guidar mig skickligt runt mellan de olika redaktionerna. Hon är mån om att jag ska få insikt om och uppleva vad det innebär att arbeta som journalist på en stor kvällstidning. Och intrycken är många. Jag insuper dem alla, utan undantag. På nyhetsredaktionen pulserar aktiviteterna. Borta vid kulturskribenterna är det betydligt lugnare. Digitala skärmar sitter strategiskt placerade vid varje redaktion. Statistik och nyheter uppdateras hela tiden. Karin för mig till ett litet mötesrum. Rummets storlek skapar närhet. Hennes förmåga att skapa förtrolighet gör att jag måste påminna mig om vem som ska intervjua vem.
Uppväxten på en liten ort kom att prägla livet
Karin är äldst i en syskonskara på tre. Hon är född i Östersund, men växte upp i Kolbäck, en liten ort i Hallstammar i Västmanland. Uppväxten har kommit att prägla hennes liv på många sätt. Den var kärleksfull. Banden till familj och barndomsvänner är starka. Flera av vännerna finns fortfarande kvar i den närmsta vänskapskretsen. En av dem, Linda Alexandersson, författare och pastor i Equemeniakyrkan i Arvika, berättar:
– Vi bodde på samma gata när vi var små. Jag tror att Karin flyttade dit när hon var fyra eller fem år. Vi har också gått i samma klass från årskurs 1 till vi gick ut gymnasiet.
Vad betyder er vänskap för dig?
– Oerhört mycket. Det är verkligen en nåd att ha vänner som har följt en hela livet. man känner varandra utan och innan, både bra och dåliga sidor, och älskar varandra ovillkorligt ändå. Man har lekt och pluggat tillsammans, delat förtroende, blivit osams och blivit sams igen, skrattat och gråtit, biktat sig och gett råd, peppat och lyft fram varandra.
Skyddsfaktorer var att vara intresserad av sina medmänniskor.
Att den lilla orten Kolbäck, skolgången där, familjen, vänskapen med Linda och de övriga barndomsvännerna, har betytt och betyder väldigt mycket för Karin ur flera perspektiv, framkom under researchen och växte sig än tydligare under vår intervju. Uppväxten påverkar oss, så frågan föll naturligt.
– Vad har det betytt för dig och för den du är i dag att växa upp på en liten ort?
Rösten höjs av glädjefylld energi och ögonen lyser upp när när hon svarar:
– Det har betytt en del att växa upp i ett litet samhälle, som jag tror är ganska representativt för hur många av våra läsare och tittare har det.
Karin skrattar sedan till och berättar att det är otroligt tacksamt när hon åker norr över och de säger ”de där jävla stockholmarna” och jag svarar ”nä men jag är född här”. Humorn och glimten i Karins ögon går inte att ta miste på. De är närvarande under hela intervju. Det är även allvaret. Karin tar upp baksidan av att vara född på en liten ort. En baksida som resulterat i hennes idag genuina intresse för människor och en imponerande förmåga att skapa förtroende i relationen till de hon intervjuar.
– Det fanns väldigt mycket ”jante” och man stack ut bara genom att vara studieintresserad. Det har präglat mig jättemycket i hur jag möter människor. Det var inte okej att vara studiemotiverad till skillnad från mina vänner som växte upp i Danderyd. Skyddsfaktorer var att vara intresserad av sina medmänniskor och att hålla på med idrott. Det var rätt avgörande att komma ihåg när folk fyllde år och att alltid ställa upp med läxhjälp, om någon behövde det, för att inte bli alltför mobbad för sitt skolengagemang, berättar hon.
Enligt barndomsvännen Linda, hade Karin ytterligare en stark drivande egenskap – tävlingsinstinkten:
– Karin var mycket studiemotiverad och jag med. I de yngre åldrarna tävlade vi om vem som låg först i matteboken (vilket hon alltid gjorde) och förhörde varandra på engelskaglosor. På högstadiet och gymnasiet pluggade vi mycket tillsammans. Inför prov gjorde vi mindmaps, minnesanteckningar med mycket bilder för att komma ihåg.
Expressen – en åtråvärd plattform
Karins tävlings- och studiemotivation bar frukt. Hon valdes till elevrådsordförande och blev även chefredaktör för skolans tidning. Hon tog plats genom sitt skolengagemang. Det gjorde inte tjejer. Redan under gymnasieåren började hon arbeta på lokaltidning. Ambitionsnivån var hög. På listan över framtida yrkesval fanns posten som statsminister, advokat, civilekonom eller journalist. Uppväxten i en varm familjegemenskap la grunden till ett bra självförtroende. En viktig tillgång i den hårt konkurrensutsatta bransch hon i dag arbetar i. Karin berättar om den tuffa arbetssituation som råder för de många vikarierna i branschen. Karin är enormt ambitiös. Ytterligare en viktig egenskap hon har haft stor nytta av. Nära allvaret i vårt samtal finns hela tiden en självdistanserad humor. Den finns där när hon målande beskriver hur hon kommer med en massa böcker inför förberedelserna för en intervju, medan hennes kollegor sitter lugnt bakåtlutande med fötterna på skrivborden. Hon är känd för sin grundliga research.
– Det är mitt sätt att vinna förtroende, säger Karin och tillägger, jag insåg ganska tidigt att om jag ska kunna arbeta med det jag vill, måste jag jobba jättehårt för att ha alla dörrar öppna.
Uppväxten har också skapat medvetenhet om att hon inte intervjuar utifrån någon högstatusposition. De hon intervjuar vill åt Expressen som plattform. Karin, som intervjuperson, upplever hon som mindre intressant. Hennes styrka är i stället de extrema förberedelserna inför varje intervju. Här tror jag hennes höga krav på sig själv och hennes ödmjukhet, får henne att underskatta sin egen popularitet hos dem hon intervjuar och hennes många läsare.
Träningspartnern och nära vännen Anna Dahlberg, politisk redaktör och chef för Expressens ledarredaktion, beskriver Karin som något av en övermänniska:
– Karin är hyperambitiös och slarvar aldrig med något. När hon ska genomföra sina intervjuer är hon förberedd till tänderna. Har läst allt om personerna i fråga och till och med läst eventuella böcker de har skrivit. Jag skulle beskriva henne som en enastående grundlig och nyfiken journalist. Hon har dessutom ett levande språk. Det kanske låter som en onyanserad beskrivning av en övermänniska men det är lite så jag uppfattar henne. Hon har en väldig energi och organiserar upp sin tillvaro minutiöst. Hon har till och med färdiga ombyten och ett komplett system för att byta ut träningskläder i sitt skåp.
Värnpliktsnytt – vägen till drömmen
När började journalistdrömmen att växa fram?
Intensiteten och målmedvetenheten tar fart i Karins ögon när hon svarar:
– Redan som 16 – 17-åring visste jag att jag ville bli journalist. Jag ville förändra världen. Jag tänkte att jag hade större möjligheter att göra det som journalist, än som politiker. Att uppmuntra saker, är också ett sätt att påverka. Jag tyckte nog, eftersom jag var väldigt studiemotiverad, att jag kanske skulle doktorera, men det var väldigt lockande med journalistiken. Att man hela tiden ställdes inför nya utmaningar. Man blev aldrig fullärd. Det var så annorlunda, än högskolans och universitetets trygga värld, som jag annars hade valt. Det var ett sätt att tvingas att utvecklas hela tiden. Hon fortsätter:
– Jag har rest till platser och besökt miljöer jag aldrig annars skulle haft access till. Mött människor som vill berätta och ger förtroenden.
Vägen till journalistdrömmen gick genom Värnpliktsnytt. I stället för att bli kompanibefäl i Boden i 15 månader tipsades hon av en vän att söka till tidningen. Värnpliktsnytt, nu nedlagd, var en tidning för Sveriges totalförsvarspliktiga. Producerad av och för värnpliktiga, oberoende och fristående från Försvarsmakten. Flygvapnets sommarkurs under sommarlovet mellan årskurs åtta och nio, gjorde att hon kunde söka till Värnpliktsnytt tidigare än det annars varit möjligt. Kraven att bli antagen var höga. Beslutet om att göra lumpen hade kommit tidigt.
– Jag visste att jag skulle göra lumpen, därför att jag är feminist. Jag tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Det skulle också vara civilt meriterande att ha gjort lumpen, säger Karin.
Nio kvinnor. 1200 män.
Karin vet att ladda en AK5:a om det skulle behövas. Huvuddelen av värnplikten gjordes på IB2 A9 i Kristinehamn. Hon var ensam tjej av 70 värnpliktiga på kompaniet. En av total nio tjejer på hela förläggningen 96S:s 1200 värnpliktiga. Karin är van att arbeta i en mansdominerad värld. Hon var den enda kvinnliga journalisten på Värnpliktsnytt. Även Expressen är en mansdominerad värld. Många av hennes nuvarande chefer på tidningsredaktionen är män som själva arbetat på Värnpliktsnytt. Där byggdes ett viktigt kontaktnät, men gav också en massa erfarenheter från de många nyhetsuppdragen hon blev utskickad på. Karin har både varit med på safaritur med fjälljägarna och följt med på ubåtsturer. Hon har besökt de flesta av våra regementen. Många av de nyheter hon var med om att ta fram blev riksnyheter. Hon upplevde som kvinna att kunskapen om försvaret var en fördel och något hon skulle komma att ha nytta av. Utöver att varar civilt meriterande, är försvaret också viktigt för upprätthållandet av ett lands demokrati. Karins tilltro till demokratin kom tidigt. Redan som åttaåring var hon med om att få igenom efterlängtad lax i skolbespisningen.
Journalistik – en möjlighet att göra skillnad
Karin har arbetat som reporter på VLT (Vestmanlands Läns Tidning), varit nattreporter på både Aftonbladet och Expressen. Hon satte tidigt målet att börja arbeta som journalist på Expressen samma år hon fyllde 27. Hon nådde målet redan som 21-åring. Här har hon arbetat både som krönikör, skrivit personporträtt och jobbat på nyhetsredaktionen. Flera av hennes artiklar har berört allvarliga ämnen. Några mer personliga.
När jag träffar Karin är hon utlånad till nyhetsredaktionen i tre månader. Karin vill förändra världen. Nyhetsjournalistiken ser hon som ett viktigt redskap. Till vardags arbetar hon annars med att göra stora personporträtt till söndagsbilagan, webb och TV. På meritförteckningen över kända människor hon intervjuat återfinns namn som Drottning Silvia, Leif GW Persson, Mia Skäringer, Helena Bergström, David Hellenius och Horace Engdahl. Året efter vårt möte fylldes listan på med både Greta Thunberg, Årets kvinna 2019, och Eva Melander, guldbaggevinnare 2019.
I dag arbetar du som journalist med att skriva personporträtt. Varför har du valt att skriva personporträtt och inte arbeta på nyhetsredaktionen?
– Jag tycker det är jätteintressant med nyheter. I större delen av mitt yrkesliv har jag arbetat med nyheter. Jag tycker jättemycket om att arbeta med det, men som tjänsterna ser ut nu, så är det mycket skiftjobb. Du börjar kl. 05.00 på morgonen, eller jobbar varannan helg, och det fungerar inte med mina barn. Jag tycker om att förändra världen. Tänker att i någon mån kan man göra det även med personporträtten också – i hur man ställer frågor om jämställdhet eller ansvar. Men jag tycker att det passar väldigt bra med min livssituation nu, att jag kan förbereda mig så mycket hemmavid, när jag ska göra de här personporträtten. Jag tycker om att underhålla och beröra, men nyheter ligger mig väldigt varmt om hjärtat också.
Att arbeta med personporträtt har gjort att Karins arbetstider är mer anpassade till en ensamstående förälder. Hon arbetar kortare dagar de veckor hon har barnen och längre dagar de övriga veckorna. 20 – 30 timmars arbete per vecka förläggs på fritid för att få arbetstiden som ensamstående att gå ihop. Expressen stöttar.
Reportage – ett samhällsviktigt risktagande
Karin gör även många reportage. Hon kommer själv med förslag vad de ska handla om. Ofta får hon gehör från sina chefer. Många av förslagen har djupare dimensioner i sig. Det är få saker hon väjer för. Hon har varit med på nazigranskningar som fått konsekvenser. För att sprida riskerna har flera reportrar varit inblandade i artiklarna. Expressens säkerhetsavdelning arbetar hårt för att skydda sina journalister. Viktigast av allt för Karin är att skydda sina barn. Allvarliga hot har förekommit. Hon har inte varit förskonad.
Vad är drivande när du väljer reportage – vad vill du göra skillnad i?
Karin tystnar eftertänksamt på min fråga. Det är som hon tar sats djupt inifrån innan hon levererar sitt svar med stor inre övertygelse:
– Jag tycker nog att det är häftigt att berätta när saker och ting är mer komplexa än de till synes vara. Jag kan vända mig emot det förenklade formatet, när det ska gå snabbt eller det är svart eller vitt. För många år sedan gjorde jag ett reportage i Expressen om barn till utförsäkrade i fas tre. Att berätta historien ur deras perspektiv. Utmaningen är att möta människor i ögonhöjd. Att inte bara tycka synd om dem. Det tycker jag att många journalister gör. Där kan jag känna att jag har glädje av min uppväxt. Jag växte verkligen inte upp som en rik bortskämd unge, där jag fick allt materiellt serverat på ett fat. Jag kanske kan se att de största orättvisorna kanske inte ligger i vad barnen har för jeans, utan vad de får för resurser med sig hemifrån. Vilket föräldrastöd de har. Att också ställa frågor till utsatta människor, om det handlar om migranter eller andra – ”Vad har du för drömmar?”, ”Vad har du för möjligheter att påverka din livssituation?”. Om det är en nyanländ som bor trångt och väljer att skaffa ytterligare två barn – ”Hur tänker du kring din förmåga att försörja ytterligare två barn?”, ”Hur tänker ni att få ett bättre boende?”. Det tycker jag blir bättre journalistik, än att bara tycka synd om dem. Det är viktigt att berätta om att man inte bara är migrant, utan även är sjuksköterska, är mamma eller behärskar fyra språk. Karin fortsätter:
– Många journalister vill förändra världen, men kan gå främlingsfientligas ärenden genom att inte ställa relevanta frågor, genom att bara framställa människor som offer. Det var därför jag valde Expressen, för jag tycke att vi ofta lyckades med ambitionen att betona människors möjligheter.
Det råder ingen tvekan om att Karin älskar sitt jobb. Passionen genomsyrar hela samtalet. Men Karin vill inte att barnen går i hennes fotspår. Hon vill att de ska vara efterfrågade inom de branscher de söker sig till. Konkurrensen bland journalisterna är stenhård. En tredjedel är inhyrda från bemanningsbranschen.
Livet tar en svår vändning
Det finns ett djup hos Karin. Ett djup som vittnar om livets många erfarenheter. År 2008 genomgick hon en omtumlande skilsmässa från barnens pappa. Den och resan efter ödmjukade henne enormt. Med allvar i rösten berättar hon:
– För mig blev journalistjobbet en ventil. Någonting som var beständigt när allt annat förändrades. Min erfarenhet är att kvinnor ofta har det tuffare innan man separerar. Att tiden före kan vara ännu tuffare. Det var det för mig. Skilsmässan har påverkat mig jättemycket. Den har påverkat mina yrkesmöjligheter också.
Karin är empatisk, varm och har snabbt till skratt, men hon får aldrig underskattas. Det här är en kvinna som jobbar oerhört hårt och målmedvetet för att förverkliga det som är viktigt för henne. Krävs det, tar Karin den fight som behövs. Att vara ensamstående mamma och journalist har varit tufft, inte bara när det gäller att få livspusslet att gå ihop med arbetstiderna på en tidningsredaktion. Karin vet i dag hur både Försäkringskassan och familjerätten fungerar. Det går heller inte att ta miste på hur viktigt det är för henne att vara en närvarande förälder. Något som både kroppsspråk och röst vittnar om. En röst full av styrka och ögon lysande av kärlek.
Journalistkåren – demokratins upprätthållare?
Journalistiken är viktig för upprätthållandet av demokratin. Samhällsnytta och att stå på den lilla människans sida står i centrum. Hur ser du på din yrkesroll utifrån det?
– Jag tycker att vi har ett jätteansvar, både att åskådliggöra och att granska, och då måste man förstås välja och välja bort, men också att inte förenkla så mycket. Jag kan till exempel tänka mig att när vi rapporterar om ekonomi, att inte bara rapportera – ”Så får du mer än 300 kr kvar i plånboken”, utan även titta på – var kommer dessa 300 kr ifrån och var hade de kunnat göra nytta annars?
– Att bidra till ett ”vi-tänk” i samhället, tycker jag är viktigt, apropå att betona både rättigheter och skyldigheter. Och det kan ju vara i det lilla. Att man ställer frågor till en person som lever i utsatthet, vad den ser för möjligheter att påverka sin situation, till att man ställer den typen av frågor i ansvarskrävande intervjuer med politiker och höga ämbetsmän. Jag håller verkligen med dig att journalistiken har ett jätteviktigt demokratiskt ansvar och där kan jag tänka i all enkelhet, i personporträtt, att i den bästa av världar kan man minska avståndet mellan folkvalda och väljare, för att man visar att de också är människor och att vi alla är rätt lika i grunden. När man får veta någonting mer om människorna som styr, tror jag att man kan känna större förtroende för dem, också om de uttrycker oro eller ödmjukhet inför uppdraget. Karin tar upp en fråga hon är väldigt fäst vid:
– Vad kostar det dem (politikerna), utifrån uppdragen de har? Några politiker eller ämbetsmän har väjt inför frågan. Andra har svarat mer uppriktigt. Tidigare statsministern Göran Persson, berättade att han aldrig varit på en skolavslutning med sina barn. Karin fortsätter:
– Jag tror att medierna granskar varandra ganska bra, men jag tror inte att medierna granskar journalisters arbetsvillkor tillräckligt bra. Och jag tror att det kan finnas en tystnadskultur bland bemanningsanställda, för det handlar om att vara anställningsbar och smidig.
Genom journalistiken vill du förändra världen. Vad drömmer du om för framtiden?
– Jag önskar ju att vi får bukt med demokratiproblemen, att medborgarnas tillit till medierna ökar och att arbetsvillkoren för alla journalister blir bättre. För egen del, hoppas jag få fortsatt intressanta arbetsuppgifter att kombinera med att ha familj, att vara den sorts förälder jag vill vara, men jag är bekymrad att journalister har så olika villkor och förutsättningar. Jag är väldigt medveten om att på en sådan här arbetsplats kan man ha väldigt stimulerande arbetsuppgifter, men att det inte är hugget i sten. Rätt var det är sitter man och gör faktarutor åt andras artiklar igen. Det finns inte alltid någon grov rättvisa i vem som gör vad. Det gäller att ha en väldigt stor ödmjukhet i de förutsättningar man får – som kan variera över tid.
Del 2 publiceras onsdagen den 24 april.
Faktaruta Karin Sörbring:
Yrke: Reporter på Expressen sedan 1998. Tidigare arbetat som reporter på VLT, gjort värnplikten på Värnpliktsnytt och varit nattreporter på Aftonbladet, arbetat som lärarvikarie och på intagningskansli för gymnasium.
Familj: Två barn. Föräldrar och syskon.
Född: I Östersund 1977. Uppvuxen i Kolbäck, Hallstahammar.
Övrigt: Nominerad till Wendelapriset 2014. Sprungit Stockholms Marathon två gånger
Madeleine Norell, journalist