Det är fascinerande när man träffar någon och man genomsyras av känslan av att redan före mötet bära med sig en lång vänskap. Vi är väldigt olika, FotografTherése och jag, men livets resa har gett oss många gemensamma nämnare. Hon förstod också direkt mina tankar med de bilder jag ville ta. Vad jag vill kommunicera genom dem.
En pasodoble och en golfspelare
Skratten i fotostudion kom att klinga tätt. Det var något riktigt lustfyllt att ställa sig framför kameran och ge sig hän åt att skapa bilderna som funnits i mina visioner om bildmotiv. En har varit att låta kjolen dansa runt fötterna i en amatörs försök till pasodoble, Spaniens kraftfulla och passionerade nationaldans. En dans full av temperament, liv och energi. Och nej, jag har inte sett för mycket på ”Let’s dance”. Jag har sedan barnsben känt en stark samhörighet med både flamenco och pasodoble, med sina flamencoliknande egenskaper. En dans där mannen och kvinnan utmanar varandra – likt en pågående tjurfäktning. Här underordnar sig inte kvinnan. Här möts och utmanar mannen och kvinnan varandra på lika villkor. Min personliga tolkning. All annan tjurfäktning tar jag helt avstånd i från.
Drömmen om 
en pasdoble 
med styrka och passion
Plaza Mayor Square och en mäktig upplevelse
I flamencon finns det en otrolig inre styrka och passion som förmedlas genom en rytmisk virtuositet – i handrörelser och i klackdans. En inre styrka och passion jag bara älskar. Överraskningen och glädjen blev därför väldigt stor, när jag vid ett besök i Madrid på 90-talet för att se en Europatourtävling i golf för herrar, Madrid Open, hamnade på ett Plaza Mayor Square full av flamencodansare i färggranna, välskräddade dräkter. Sångerna och danserna, med de berömda klackstegen och de graciösa handvridningarna – allt var rytmiskt ackompanjerat av kastanjetter, flamencogitarrer, violiner, tamburiner och andra musikinstrument. Ett oförglömligt och mäktigt avslut på min Madridresa och på min sista golfdag. En golfdag som för övrigt bjöd på ett eget minnesvärt avslut.
Räddad av ett golfproffs
Madrid Open, golftävlingen i sig, kommer jag alltid att minnas för utmaningen att ta sig till och från golfbanan. Varken hotellpersonal, busschaufförerna vid det centrala busstorget eller taxichauffören jag först åkte med, visste var golfbanan låg. Trots affischering om tävlingen runt hela Madrid. Efter en rundtur med buss i någon av Madrids förorter, fick jag tag i en taxi. Med rätt adress till chauffören, blev jag avsläppt vid klubbhuset till helt fel golfbana. Inne i det exklusiva klubbhuset möttes jag av den bortgångne golflegendaren Seve Ballesteros namn på väggen. En fantastisk golfspelare jag flera gånger såg spela under de år jag arbetade för golftävlingen Scandinavian Enterprise Open/Scandinavian Masters. Mitt hopp tändes här om en anställd kunnig i det engelska språket. Hoppet slocknade snabbt i mötet med den unge mannen som artigt mötte upp mig inne i loungen, för att strax tändas upp på nytt. En ytterst professionell gentleman i välskräddad svart kostym hämtades. Mannen i den välskräddade kostymen, väl bevandrad med det engelska språket, ordnade en ny taxi med tydliga direktiv till chauffören om vart jag skulle. Och nu kom jag äntligen rätt.
Om jag upplevde det svårt att ta mig till golftävlingen, var det ingenting emot vad jag upplevde att ta mig därifrån. Varken taxistolpar eller publikbussar fanns i sikte och närmaste väg till Madrid city var en motorväg. Det här var tiden före mobiltelefonernas övertagande av våra liv. Jag kom att inse att det fanns en fördel med att ha arbetat i presstält och i spelarservice på en Europatourtävling i golf – för just herrar. Jag blev igenkänd. I och med det lyckades jag få lift med turneringens egna bilar fram till sista speldagen. Då fick jag klura fram en ny lösning…
Problem är till för att lösas
Min inställning är och har alltid varit – det finns lösningar till allt. Att stå i värmen, vid en golfbana en bra bit utanför Madrids citykärna, utan att kunna spanska och utan att veta hur man tar sig därifrån, trött efter en lång dags promenerande mellan golfhålen, krävde sin rättframma lösning. Många gånger gäller problemlösning att ta rätt kontakt. Ibland att svälja blygheten. Den här gången gällde både och. Jag lyckades ta mig tillbaka till hotellet tack vare ett våra stjärnskott inom svensk golf. Med sin första Europatourseger i fickan spelade han nu i Madrid Open. En spelare jag för övrigt kom att hysa stor respekt för och tillit till som människa – för hans integritet och för hans värderingskompass. Vi hade suttit på varsin sida av gången på planet ner. I hopp om att han skulle känna igen mig gick jag fram efter sista hålet. Jag berättade om min belägenhet och frågade om skjuts in till Madrid city. Han trodde jag ville ha en golfboll som souvenir. Jag nöjde mig med lift. De släppte av mig vid mitt hotell. Min tacksamhet var stor. Det finns något tryggt och skönt med att det utanför landets gränser skapas en samhörighetskänsla när man kommer från samma land. Det är också spännande, hur situationer och tillfälligheter gör att vi möter människor vi troligen annars aldrig skulle kommit i kontakt med.
”Mina drömmars stad” och ”Bryggartäppan”
Vi har hittills fotograferat i en studio. Nu ska vi fotografera utomhus. Himlen är grå. Duggregnet ligger hotfullt i luften och väntar på att få bryta ut. FotografTherése för mig till en helt underbar liten lekpark. Här inne möter oss en lekmiljö skapad av konstnären Tor Svae. Inspirerad av Per Anders Fogelströms roman ”Mina drömmars stad”. Den är byggd att smälta in i arbetarstadsdelen Södermalm under 1800-talets andra hälft. Ovanför det rödmålade planket, öppningen till lekparken, står det Bryggartäppan. Mina ögon dras till den stora stengrunden i ena änden av lekparken. En stengrund som bär de hus handelsmannen och bryggaren Olof Ström lät bygga under 1700-talet. FotografTherése för mig dit. Jag älskar hus i alla dess former. Insida som utsida. De berättar så mycket om oss människor – om tidens många samhällsförändringar. De känns trygga, stabila och spännande att utforska, när världen runt omkring oss kan kännas instabil, otrygg och ibland hotfull.
Vill du veta ett historiskt citat?
”Förändring är den enda sanna verkligheten. Allt befinner sig i ständig förändring. ”
Jag älskar det här citatet. Det är så talande för allt som hela tiden händer runt omkring oss. Citatet kan lätt tas för utplockat ur en modern managementbok för organisationsutveckling, men det kan inte vara mer fel. Orden har några fler år på nacken. De har tillskrivits den grekiske filosofen Herakleitos, som levde 500 år före Kristus. Och visst är de sanna. Förändringen är konstant. Den sker så fort vi kommunicerar med varandra. När vi byter kunskaper och erfarenheter. Ibland sker det under möten, situationer eller tillfälligheter skapat. Vi har gjort det sedan urminnes tider. Sedan vi satt runt elden på grottfolkets tid. Vi fortsatte kommunicera via brev sända med postiljoner. Ny förändring tog plats. Telegrafen kom för att senare bytas ur mot telefonlinjer. I dag står IT och digitaliseringen i centrum att föra vår kommunikation vidare till tilltänkta mottagare. Utbytet av erfarenheter och kunskaper tar inte längre veckor eller månader, som med postiljonen, det pågår konstant dygnet runt.
Vi bygger historia
Att kommunikationen står i centrum, är tydligare än någonsin för dagens samhällsförändringar. Allt hänger samman – IT-, kommunikations-, och samhällsutvecklingen. Våra stadsplaneringar blir allt mer detaljrika. Klimat, miljö, ekonomi och social hållbarhet, är vägledande. Vi bygger vår historia. Historien om oss människor. Tidens trender och samhällsförändringar. Allt befinner sig i ständig förändring. Det är en mäktig känsla som far igenom mig när jag står här och lutar mig mot stenväggen. En stenvägg byggd åt 1700-talets rikaste handelsman och bryggare, enligt historieskylten på plats. Det känns som om jag och stenväggen blir ett när jag lutar mig mot den. Bakom oss tornar ett fönstertätt höghus upp. Det smattrar till. Framför mig har FotografTherése ställt in sitt objektiv och börjat knäppa bilder för att sätta det sista bildmotivet jag haft i min vision av bilder. Regnet som hänger i luften känns plötsligt helt oviktigt. Historien är här och nu. Och vi är alla en del av den…
Vid pennan,
Madeleine Norell