Jag vet inte hur ni ser på nyfikenhet som personlig egenskap? För mig är den drivkraften till ett livslångt lärande och en avgörande egenskap för all utveckling, innovation och förändringsbenägenhet. Den ledde mig också till mitt möte med rekryteringsroboten Tengai. Ett minnesvärt möte, som blev till just tack vare nyfikenheten att få möta en riktig robot – en del av framtiden. Behöver jag tillägga att det är otroligt spännande och roligt, att få vara med på förstadiet i ett forskningsprojekt – långt före gemene man?
Det sägs att Albert Einstein ska ha sagt:
”Det viktiga är att aldrig sluta fråga. Nyfikenheten har sitt eget existensberättigande.”
(Intervjun med journalisten Karin Sörbring, Expressen, ägde rum den 3 april 2018. Den var ett examensarbete som journalistikstuderande på Karlstads universitet.
Personporträttens okrönta drottning – om skilsmässan, sin tro och feminism.
Hon har fått den hyllade skådespelaren och komikern, Nour El-Refai, att ställa upp på intervju. Författaren och samhällsdebattören, Katerina Janouch, rosar henne på sin blogg och kallar henne ”något så ovanligt som en old school-journalist som är mån om att sakligt beskriva och skildra”. Hon heter Karin Sörbring, journalist på Expressen och personporträttens okrönta drottning.
Karin Sörbring, journalist på Expressen och personporträttens okrönta drottning. Foto: Olle Sporrong.
Karins livsfilosofi är att vara tacksam för det som blir. Hon föredrar att se glaset som halvfullt, eller mer än det, och inte halvtomt. Familjen och närmaste vänkretsen spelar en betydande roll. Det gör även hennes arbetes som journalist. Karin brinner för sitt jobb. Parallellt med mängden intervjuer hon gjort, har bekantskapskretsen vuxit. Karin Sörbring är känd för att hålla kontakten med dem hon intervjuat. Men hon har inte fått någonting gratis. Dit hon kommit i dag har hon jobbat hårt för, samtidigt finns det någonting viktigare än allt annat i hennes liv – att vara en närvarande förälder. Det gjorde att år 2008 kom att bli ett extra tufft år för Karin. Året då hon skilde sig från barnens far.
Som journalistikstuderande lät Expressen mig ta journalisten Karin Sörbrings tid i anspråk. Intervjun var ett examensarbete som tog plats i tidningens egna lokaler den 3 april 2018.
Det här är min hyllning till dig Karin. Du gav mig det allra bästa tänkbara avslut på mina studier. I närmare 2 1/2 timmar fick jag ta del av ditt liv. Djupt imponerad fick jag möta människan bakom journalisten, vars skicklighet att berätta om andra människor och deras liv får tid och rum att stanna upp. Mycket har hänt i ditt liv sedan intervjun ägde rum, men det blir för någon annan att berätta. Ett stort tack till Expressen och till Karin Ulfhielm som förmedlade kontakten.
Det här är mitt personporträtt av Karin Sörbring – personporträttens okrönta drottning.
Karin Sörbring – journalist på Expressen och personporträttens okrönta drottning. Foto: Olle Sporrong.
Hon kommer emot mig med raska steg. De ljusa lockarna studsar lätt mot hennes axlar och det varma leendet, jag mött på de många bilder som passerat förbi under min research, slår emot mig. Utan att ha full insikt om det, kommer jag efter intervjun att vara lycklig över den gedigna research jag gjort. Det ska visa sig att jag är på väg att intervjua en av Sveriges journalister – känd för just sin gedigna research. Hon heter Karin Sörbring, journalist på Expressen sedan 1998 och personporträttens okrönta drottning.
Karin för mig genom säkerhetsdörrarna. Vem som helst kommer inte in på Expressen. Säkerheten är stor. Karin berättar att ett allt tuffare samhällsklimat för journalister kräver det. Uppe på redaktionen möts vi av historiska löpsedlar längs med väggarna. Karin guidar mig skickligt runt mellan de olika redaktionerna. Hon är mån om att jag ska få insikt om och uppleva vad det innebär att arbeta som journalist på en stor kvällstidning. Och intrycken är många. Jag insuper dem alla, utan undantag. På nyhetsredaktionen pulserar aktiviteterna. Borta vid kulturskribenterna är det betydligt lugnare. Digitala skärmar sitter strategiskt placerade vid varje redaktion. Statistik och nyheter uppdateras hela tiden. Karin för mig till ett litet mötesrum. Rummets storlek skapar närhet. Hennes förmåga att skapa förtrolighet gör att jag måste påminna mig om vem som ska intervjua vem.
Drottninggatan fredagen den 7 april 2017. Nedräkning till påsk och påsklov. En fredag då människor glada och fyllda av skratt skulle vimla på stan. Det blev en fredag av rädsla, sorg och ilska – som kom att bytas mot kärlek. Budskapet var tydligt – vi finns där för varandra och ingen får ta vår demokrati ifrån oss.
Hjärnan har den fantastiska funktionen att komma ihåg det positiva och låta det svåra blekna bort. Men det finns minnen som sätter sig djupt – som det skarpa ljudet av ett okänt men samtidigt onaturligt skrammel. Ett onaturligt skrammel som ska visa sig vara en stulen lastbil som i hög fart skövlar allt i sin väg och som nu far förbi de stora rutorna jag tittar ut genom. Den får gågatans stora blomkruka att fara högt genom luften. En stulen lastbil som skulle förändra livet för många den här dagen.
Chocktillstånd och behovet av skydd
Tydligt i minnet från den här dagen lever lyssnandet efter skrik kvar. Skrik som skulle larma om fara och graden av allvar i det som händer utanför fönstren. Men tystnaden var total. Skriken kom först långt senare. Kanske borde tystnaden varit det första varningstecknet på att något inte stod rätt till? Tolkningen blev den motsatta. Inga skrik, ingen fara…
Det är fascinerande när man träffar någon och man genomsyras av känslan av att redan före mötet bära med sig en lång vänskap. Vi är väldigt olika, FotografTherése och jag, men livets resa har gett oss många gemensamma nämnare. Hon förstod också direkt mina tankar med de bilder jag ville ta. Vad jag vill kommunicera genom dem.
En pasodoble och en golfspelare
Skratten i fotostudion kom att klinga tätt. Det var något riktigt lustfyllt att ställa sig framför kameran och ge sig hän åt att skapa bilderna som funnits i mina visioner om bildmotiv. En har varit att låta kjolen dansa runt fötterna i en amatörs försök till pasodoble, Spaniens kraftfulla och passionerade nationaldans. En dans full av temperament, liv och energi. Och nej, jag har inte sett för mycket på ”Let’s dance”. Jag har sedan barnsben känt en stark samhörighet med både flamenco och pasodoble, med sina flamencoliknande egenskaper. En dans där mannen och kvinnan utmanar varandra – likt en pågående tjurfäktning. Här underordnar sig inte kvinnan. Här möts och utmanar mannen och kvinnan varandra på lika villkor. Min personliga tolkning. All annan tjurfäktning tar jag helt avstånd i från.
