Känner du dig stressad av den snabba förändringstakten?
Det pratas mycket om ökad förändringstakt de kommande åren och om vikten att haka på. Det händer också mycket. Det kommer att hända ännu mer. Redan vid digitaliseringens upptäckt var den här för att stanna även om några inte trodde så från start. Det är inte konstigt att en inre känsla av stress och oro uppstår. Vad som är viktigt är att inte agera på känslor utan i stället söka fakta och kunskap. Själv hittade jag spännande svar på vad som får oss att känna ökad förändringstakt i rapporten ”AI bortom hypen”. Forskning har kommit fram till att när mejlen strömmar in i mejlkorgen skapas känslan av att allt går mycket snabbare än det i verkligheten gör.
Tidskriften The Economist publicerade 2015 ett reportage som undersökte om aktiviteten i den amerikanska ekonomin faktiskt hade accelererat. Undersökningen kom bland annat fram till att när chefer får flera e-postmeddelanden om samma aktivitet upplever de att verksamheten går fortare än den nödvändigtvis gör. Det kan få en verksamhet att verka hyperaktiv utan att den är det (The Economist (2015), ”Creed for speed – is the pace of business really quicker”, Print edition 5 december, 2015).
Källa: ”AI bortom hypen” – En rapport från Sveriges chefsorganisation Ledarna, genomförd av Novus. Forskningsledare: Joakim Wernberg, Entrprenörsforum.
Det är fascinerande när man träffar någon och man genomsyras av känslan av att redan före mötet bära med sig en lång vänskap. Vi är väldigt olika, FotografTherése och jag, men livets resa har gett oss många gemensamma nämnare. Hon förstod också direkt mina tankar med de bilder jag ville ta. Vad jag vill kommunicera genom dem.
En pasodoble och en golfspelare
Skratten i fotostudion kom att klinga tätt. Det var något riktigt lustfyllt att ställa sig framför kameran och ge sig hän åt att skapa bilderna som funnits i mina visioner om bildmotiv. En har varit att låta kjolen dansa runt fötterna i en amatörs försök till pasodoble, Spaniens kraftfulla och passionerade nationaldans. En dans full av temperament, liv och energi. Och nej, jag har inte sett för mycket på ”Let’s dance”. Jag har sedan barnsben känt en stark samhörighet med både flamenco och pasodoble, med sina flamencoliknande egenskaper. En dans där mannen och kvinnan utmanar varandra – likt en pågående tjurfäktning. Här underordnar sig inte kvinnan. Här möts och utmanar mannen och kvinnan varandra på lika villkor. Min personliga tolkning. All annan tjurfäktning tar jag helt avstånd i från.
Regnet hänger i luften när jag letar mig fram till platsen för utomhusfotograferingen. Jag är hos FotografTherése på söder. Egentligen heter hon Therése Särnbäck. Vi håller på att ta porträttbilder till mina webbsidor, till mitt CV och till visitkort. Bilden jag hittills använt behöver bytas ut. Vi förändras med åren. Jag är inget undantag. Ingen har sagt något än. Kanske av ren artighet. Bilden togs ändå år 2007 och det är 2019 nu. Det spelar ingen roll, bilden känns i alla fall inte längre aktuell och en hemtagen spänt leende selfies är inget alternativ. Investeringen i porträtt taget av ett proffs känns helt rätt.
Therése Särnbäck, fotograf
Stockholm har många duktiga fotografer. Tidigt bestämde jag mig för att jag ville ha en kvinnlig fotograf. Två av mina vänner gav mig var sin rekommendation på en mycket duktig fotograf. Förslagen jag fick var Helene Karlsson och Therése Särnbäck. De har båda gått den långa vägen genom att börja som assistenter. Valet föll på Therése Särnbäck. Inget lätt val. Helen Karlsson är en riktigt skicklig fotograf. En nytagen bild på en av vännerna avgjorde valet. Det är nog sant att en bild säger mer än tusen ord. Messade om namn och telefonnummer. Några dagar senare lyfte jag luren. Vårt första möte i fotostudion kom att kännas som om det hela tiden varit meningen att vi skulle träffas. Vi fann varandra direkt.
En bild till Fröken Sverige
Jag har alltid haft väldigt roligt de få gånger jag stått framför en proffsfotograf. Undantaget var när jag som 18-åring skulle fotografera mig för Vecko Revyns Fröken Sverige-tävling. Trots några riktigt fina bilder hoppade jag snabbt av. Min blyghet vann starkt över modet att våga. De fotografer jag efter det varit hos, har alltid lyckats ta flera väldigt bra bilder på mig. Varje gång har jag blivit lika förvånad. Visst, de är ju proffs, men jag har ändå inte kunnat låta bli att bli lika imponerad varje gång. Jag är nämligen en fena på att fångas stelt grimaserande på de flesta bilder. För mig har det alltid varit en stor utmaning att slappna av framför kameran. Den långa tiden under tonåren med en fruktansvärt ful tandställning i munnen, sitter starkt kvar i känslominnet. Det gör även åren när jag gjorde allt för att undvika att öppna munnen i onödan. Ingen skulle få se de stora gluggarna mellan framtänderna som föranledde tandställningen. Tandställning och gluggar var något jag självklart ofta blev påmind om under skolåren. Barn – små som stora – kan vara ruggigt elaka mot varandra.
