Jag vet inte hur ni ser på nyfikenhet som personlig egenskap? För mig är den drivkraften till ett livslångt lärande och en avgörande egenskap för all utveckling, innovation och förändringsbenägenhet. Den ledde mig också till mitt möte med rekryteringsroboten Tengai. Ett minnesvärt möte, som blev till just tack vare nyfikenheten att få möta en riktig robot – en del av framtiden. Behöver jag tillägga att det är otroligt spännande och roligt, att få vara med på förstadiet i ett forskningsprojekt – långt före gemene man?
Det sägs att Albert Einstein ska ha sagt:
”Det viktiga är att aldrig sluta fråga. Nyfikenheten har sitt eget existensberättigande.”
Regnet hänger i luften när jag letar mig fram till platsen för utomhusfotograferingen. Jag är hos FotografTherése på söder. Egentligen heter hon Therése Särnbäck. Vi håller på att ta porträttbilder till mina webbsidor, till mitt CV och till visitkort. Bilden jag hittills använt behöver bytas ut. Vi förändras med åren. Jag är inget undantag. Ingen har sagt något än. Kanske av ren artighet. Bilden togs ändå år 2007 och det är 2019 nu. Det spelar ingen roll, bilden känns i alla fall inte längre aktuell och en hemtagen spänt leende selfies är inget alternativ. Investeringen i porträtt taget av ett proffs känns helt rätt.
Therése Särnbäck, fotograf
Stockholm har många duktiga fotografer. Tidigt bestämde jag mig för att jag ville ha en kvinnlig fotograf. Två av mina vänner gav mig var sin rekommendation på en mycket duktig fotograf. Förslagen jag fick var Helene Karlsson och Therése Särnbäck. De har båda gått den långa vägen genom att börja som assistenter. Valet föll på Therése Särnbäck. Inget lätt val. Helen Karlsson är en riktigt skicklig fotograf. En nytagen bild på en av vännerna avgjorde valet. Det är nog sant att en bild säger mer än tusen ord. Messade om namn och telefonnummer. Några dagar senare lyfte jag luren. Vårt första möte i fotostudion kom att kännas som om det hela tiden varit meningen att vi skulle träffas. Vi fann varandra direkt.
En bild till Fröken Sverige
Jag har alltid haft väldigt roligt de få gånger jag stått framför en proffsfotograf. Undantaget var när jag som 18-åring skulle fotografera mig för Vecko Revyns Fröken Sverige-tävling. Trots några riktigt fina bilder hoppade jag snabbt av. Min blyghet vann starkt över modet att våga. De fotografer jag efter det varit hos, har alltid lyckats ta flera väldigt bra bilder på mig. Varje gång har jag blivit lika förvånad. Visst, de är ju proffs, men jag har ändå inte kunnat låta bli att bli lika imponerad varje gång. Jag är nämligen en fena på att fångas stelt grimaserande på de flesta bilder. För mig har det alltid varit en stor utmaning att slappna av framför kameran. Den långa tiden under tonåren med en fruktansvärt ful tandställning i munnen, sitter starkt kvar i känslominnet. Det gör även åren när jag gjorde allt för att undvika att öppna munnen i onödan. Ingen skulle få se de stora gluggarna mellan framtänderna som föranledde tandställningen. Tandställning och gluggar var något jag självklart ofta blev påmind om under skolåren. Barn – små som stora – kan vara ruggigt elaka mot varandra.
